Efter Klass 9A

Ja, jag blir upprörd när jag ser Klass 9A. Inte klass 9A på min skola alltså, men programmet Klass 9A.
Idag blev jag förbannad över hur Stavros, väldigt oproffsigt, i princip snackar skit om andra lärare inför eleverna. Lär ju knappast bidra till elevernas tillit till sina lärare.

Och så blir jag irriterad och frustrerad över kommentarerna på Twitter som kommer i samband med programmet. De är oftast i stil med: "Hjälp, jag vill inte låta mitt barn gå i svenska skolan." eller "Undrar hur många lärare som sitter och skäms i tevesoffan" eller "Fan vilka dåliga lärare" osv osv.

Jag blir så förbannad över att en halvtimme i veckan är vad svenska folket ser av skolan, och sedan tror att det är så överallt och hela tiden.

Nu ska jag fortsätta med att jobba arslet av mig. För det är vad vi lärare gör. Vårt bästa för elevernas skull.  Jag kommer sitta uppe och jobba säkert två timmar till. Sedan kommer jag ligga och tänka på jobbet en timme innan jag somnar. Sedan kommer jag vakna, tänka igenom dagen, jobba, åka hem och sedan fortsätta jobba. Och jag gör det inte bara för min skull. Jag gör det för mina elevers skull. Jag vill inte se mina elever, eller någon annans elever, misslyckas. Då skulle jag inte ha blivit lärare.

Superpedagogen

Jag har varit tveksam till detta med en lärarblogg.
Men efter att ha jobbat ett tag (inte länge alls, två månader ungefär) ramlar jag över pedagogiska dilemman, skoldebatter och diskussioner om svenska skolan absolut hela tiden. Och efter att ha sett kvällens avsnitt av SVTs "Klass 9A" kände jag att det får räcka. Jag behöver en blogg där jag kan skriva av mig om alla mina funderingar och frustrationer och även glädjeämnen som finns inom skolan.

Och nej. Jag kunde inte motstå bloggadressen "superpedagog" när jag såg att den var ledig.
Jag är ingen superpedagog. Kommer nog aldrig bli en superpedagog heller. Vad är en superpedagog egentligen? Ett begrepp myntat av SVT?