Man vill ju inte visa sig dålig, och erkänna att man är trött. Då kanske någon framtida arbetsgivare läser, och tänker: ojdå, hon är trött, henne vill vi inte ha. Men människor blir trötta, och jag är just nu där. Det känns som att jag jobbar och jobbar, men ju mer jag jobbar desto mer måste jag jobba. Märkligt det där.
Påsklovet var verkligen välbehövligt.
Men jag känner mig fortfarande trött.
Det kanske tar ett tag att komma i fas igen.
Det är nu knappt sju veckor kvar till sommarlovet. Stressen blir enorm då jag tänker på allt jag borde hinna med innan det. Det är tur att man har det där norrbottniska lugnet i alla fall. Jag vet ju att jag hinner, och det jag inte hinner, det hinner jag inte, men det kommer gå bra i alla fall. Det gäller ju att prioritera. Just nu prioriterar jag att få igång utvecklingssamtalen, planera in tillräckligt många uppgifter som låter eleverna visa vad de kan så att jag kan sätta rättvisa betyg. Jag prioriterar lektionsplaneringar och snart måste jag också börja prioritera alla tidskrävande rättningar av prov och uppsatser.
Det är mycket nu, det är verkligen mycket. Men det kommer gå, det vet jag. Det är bara att kämpa på. Jag visste att det skulle bli mycket så här i början av lärarkarriären, och alla gamla rävar kan säkert minnas hur det var att vara ny. Och alla gamla rävar jobbar antagligen också otroligt mycket, och känner sig stressade över att man inte hinner med allt man vill. Eller?
Jag är en gammal räv som aldrig tycker att det blir bättre. Har alltid avslutat terminen med en veckas huvudvärk p.g.a. all stress på slutet. Jag tror att jag tillhör den kategori av människor som är obotligt extremambitiösa. Det kanske du gör också? Otroligt roligt och ändå jobbigt. Men värt! Kom ihåg att läraryrket är världens viktigaste!
SvaraRaderaCarina Bergqvist
Carina